I Norrköping har en 33-årig man dömts till sex månaders fängelse. Brott med fängelse i straffskalan är förvisso inte ringa, men sex månader i fängelse är ju inget oerhört strängt straff. Vad har då mannen gjort sig skyldig till för att förtjäna ett halvår på kriminalvårdsanstalt? Jo, följande;
33-åringen som hotade kasta ut sitt sex månader gamla barn från ett fönster dömdes på måndagen till ett halvt års fängelse för misshandel och olaga hot. Den åtalade händelsen inträffade i början av oktober. Mannen hade börjat dricka alkohol redan på förmiddagen, blev osams med sin sambo och dödshotade både henne och barnet. När barnet skrek blev mannen irriterad, tog den lilla i hårt grepp om axlarna och skakade henne hårdhänt fram och tillbaka. Senare, när kvinnan satt med barnet i famnen för att mata det, fick hon fyra hårda slag med öppen hand i ansiktet. 33-åringen öppnade också ett fönster, tog dottern och gjorde en kaströrelse med henne ut genom fönstret.
Tingsrätten skriver i domen att man ser allvarligt på hur mannen behandlade det försvarslösa barnet. Sex månader i fängelse för att fullständigt strunta i sitt ansvar som sambo och förälder. Det är billigt det och man frågar sig hur allvarligt Tingsrätten sett på det här.
SvD NT
Som en kommentar till postningen igår (se R&R-länken nedan) tycks det vara så att Stellan Bojerud (sd), som anges som källa till SDS-artikelns uppgifter, inte alls blivit intervjuad via e-post som artikelförfattaren påstår. Bojerud har, uppger han själv i en kommentar till R&R-postningen, inte heller beretts möjlighet att kommentera de uppgifter som finns i SDS-artikeln. Är det helt enkelt så att Anna Ekström, som skrivit SDS-artikeln, enligt "god journalistisk sed" torgför vad som i bästa fall kan karakteriseras som halv-sanningar när det gäller (sd)? Hon skriver ju faktiskt följande i artikeln;
Stellan Bojerud, tidigare ersättare i riksdagen och listad bland möjliga efterträdare till SD-ledamoten William Petzäll, förklarar när jag intervjuar honom via e-post vad ”öppen svenskhet” betyder.
Jag låter det hela vara osagt, men vill med denna postning markera att de uppgifter som låg till grund för min ursprungliga postning kan vara helt eller delvis felaktiga.
R&R
Hur mycket ska vi pressa barnen när det gäller fritidsaktiviteter och skolarbete, frågar sig Dagens Nyheter. Ja, vi ska givetvis inte pressa överhuvud taget om nu det är det enda vi kan komma på. Däremot ska vi råda, motivera, peppa, stödja, entusiasmera, guida etc. Kort sagt göra det som ankommer på oss som vuxna och föräldrar. En balanserad och tydlig mix av individuella rättigheter (för barnen) och socialt ansvar (för både barn och föräldrar). En doktor i hälsovetenskap vid LTU menar att välbefinnande och prestation går hand i hand och så kan det ju givetvis vara ibland. Däremot menar jag att detta uttalande illustrerar uppfattningen att allt lärande och framåtskridande måste vara lustbetonat och kliniskt befriat från krav och ansvar vilket vi ofta kan se i den svenska skolan. Med den utgångspunkten är det väldigt få som blir riktigt bra på något. En bättre strategi hittar vi i slutet på DN-artikeln;
Forskaren Daniel Gould i USA intervjuade idrottare som tagit VM- eller OS-medalj vid minst två tillfällen om deras föräldrarelationer. – Samtliga hade föräldrar som fostrat dem till god arbetsmoral genom att ställa krav, men på ett stödjande och mjukt sätt [---]. Sådana föräldrar godtar exempelvis inte avhopp från gemensamt överenskomna träningsaktiviteter. – De kan säga att "vi bestämde tillsammans att du skulle gå hockeyskola i fem veckor. Nu får du fullfölja det, sedan fattar vi ett nytt beslut".
Just så bör det gå till. På detta sätt blir vi goda och ansvarstagande medlemmar av alla de gemenskaper i vilka vi ingår - familjer, idrottsklubbar, arbetsplatser, grannskap, bekantskapskretsar etc.
DN
En mycket läsvärd artikel av Jakob E:son Söderbaum - som visserligen har några månader på nacken - beskriver med skoningslös tydlighet läget för Kristdemokraterna. Jag delar helt Söderbaums uppfattning; om ingen större förnyelse, såväl ideologiskt som personellt, sker inom (kd) är partiet rökt både som riksdagsparti och i förlängningen som parti med existensberättigande överhuvud taget. Alla som röstar på, har röstat på eller någon gång övervägt att rösta på (kd) rekommenderas starkt att läsa Söderbaums artikel. Framför måste alla som befinner sig inom den ideologiska ramen "konservatism" ta del av artikeln. Själv anser jag att (kd) i framtiden måste företrädas av namn som Charlie Weimers, Ebba Busch, Sara Skyttedal, Magnus Kolsjö etc. och driva en genomtänkt och skarp politik med tydlig konservativ profil.
Söderbaum
I Sydsvenskan ställer Anna Ekström frågan "Vem är svensk nog för SD?". Utifrån Ekströms tolkning av (sd):s utkast till nytt principprogram och en mail-intervju med Stellan Bojerud växer en bild av ett parti som utvecklas bakåt. Det tycks vara så att (sd) allt tydligare betonar betydelsen av människors nationalkaraktär, det vill säga uppfattningen att alla medlemmar av en nation delar - eller bör dela - samma basala psykologiska profil och beteendemässiga särdrag. Detta är något helt annat än att erkänna det betydelsefulla i ett nationellt ethos, alltså de partikulära värderingar, traditioner, framtidsvisioner och känslan av delad identitet som måste finnas i en given nation. Låt mig påminna om att en "nation" är en gemenskap investerad i en stat. På detta sätt kan man säga att nationalism skiljer sig från ett nationellt ethos på samma vis som moralism skiljer sig från moral. I utkastet beskriver (sd) sig enligt Ekström som national-socialkonservativt. Min spontana reaktion är; national - ja, social - ja, konservativt - inte alls. Det finns ingenting i konservatismen - framför allt inte i den deltagande konservatism jag själv förespråkar - som motiverar en så statisk uppfattning om nationen och vad som krävs för medlemskap i den gemenskap som kallas nation. Jag skulle snarare kalla dagens (sd) för national-socialdemokratiskt.
SDS
I Danmark har den nya fettskatten inneburit inte bara höjda priser på smör, ost och andra varor utan också att priset höjts mer än skatten motiverar. Bortsett från det moraliskt tvivelaktiga i detta är det en illustration av det orättvisa med skatt. För att ta exemplet Danmark borde det vara bättre att, istället för att lägga en fettskatt på varor som drabbar alla, rigga ett system med skattelättnader för de som lever sunt och exempelvis motionerar regelbundet. Incitament istället för bestraffning - en god princip för ett gott samhälle.
DN
Debattens vågor går höga efter partisekreterare Arkelstens (m) uttalande att hennes parti var med och drev fram epokgörande rättigheter som demokrati och kvinnlig rösträtt. Statsminister Reinfeldt har efter detta gjort vad många betecknar som en "pudel" och sagt att han och partiet inte har "lust att förvränga eller ta åt oss äran för något som vi inte har anledning att ta åt oss äran för". I Aftonbladet rasar Åsa Linderborg och räknar upp ett antal omständigheter som hon menar motiverar att (m) gör en avbön med avseende på sin historia om man vill kalla sig demokratiskt. Att Linderborg i sin blodröda politiska radikalism avskyr (m) - i synnerhet eftersom de numera vinner val och är största parti - är fullt förståeligt, men dessutom blir det bara löjligt. Vem som helst med lite historiekunskap skulle på en timme kunna skriva en motsvarande lista för (s) räkning där historieskrivningen blir minst lika smutsig. Intimt samröre med kommunistdiktaturer i Sovjetunionen och DDR, hyllande av Pol Pot och Ceausescu, instiftande av Rasbiologiska Institutet och steriliseringskampanjen etc. Sådan pajkastning är dock helt meningslös. Vad Linderborg och andra istället borde lägga energi på är konstruktiv debatt om vad som för närvarande är det bästa för Sverige - det vill säga det gemensamma bästa för alla som idag lever och verkar här. Dock är det väl inte för mycket begärt att en partisekreterare ska ha i alla fall rudimentär kunskap om sitt partis historiska gärning, men låt henne stå där med byxorna nere utan att försöka ta billiga politiska poänger genom att rycka saker ur sin historisk-politiska kontext.
Aftonbladet Expressen
