Hur mycket ska vi pressa barnen?

Hur mycket ska vi pressa barnen när det gäller fritidsaktiviteter och skolarbete, frågar sig Dagens Nyheter. Ja, vi ska givetvis inte pressa överhuvud taget om nu det är det enda vi kan komma på. Däremot ska vi råda, motivera, peppa, stödja, entusiasmera, guida etc. Kort sagt göra det som ankommer på oss som vuxna och föräldrar. En balanserad och tydlig mix av individuella rättigheter (för barnen) och socialt ansvar (för både barn och föräldrar). En doktor i hälsovetenskap vid LTU menar att välbefinnande och prestation går hand i hand och så kan det ju givetvis vara ibland. Däremot menar jag att detta uttalande illustrerar uppfattningen att allt lärande och framåtskridande måste vara lustbetonat och kliniskt befriat från krav och ansvar vilket vi ofta kan se i den svenska skolan. Med den utgångspunkten är det väldigt få som blir riktigt bra på något. En bättre strategi hittar vi i slutet på DN-artikeln;

Forskaren Daniel Gould i USA intervjuade idrottare som tagit VM- eller OS-medalj vid minst två tillfällen om deras föräldrarelationer. – Samtliga hade föräldrar som fostrat dem till god arbetsmoral genom att ställa krav, men på ett stödjande och mjukt sätt [---]. Sådana föräldrar godtar exempelvis inte avhopp från gemensamt överenskomna träningsaktiviteter. – De kan säga att "vi bestämde tillsammans att du skulle gå hockeyskola i fem veckor. Nu får du fullfölja det, sedan fattar vi ett nytt beslut".

Just så bör det gå till. På detta sätt blir vi goda och ansvarstagande medlemmar av alla de gemenskaper i vilka vi ingår - familjer, idrottsklubbar, arbetsplatser, grannskap, bekantskapskretsar etc.

DN