(sd), nationen och gemenskapen

I Sydsvenskan ställer Anna Ekström frågan "Vem är svensk nog för SD?". Utifrån Ekströms tolkning av (sd):s utkast till nytt principprogram och en mail-intervju med Stellan Bojerud växer en bild av ett parti som utvecklas bakåt. Det tycks vara så att (sd) allt tydligare betonar betydelsen av människors nationalkaraktär, det vill säga uppfattningen att alla medlemmar av en nation delar - eller bör dela - samma basala psykologiska profil och beteendemässiga särdrag. Detta är något helt annat än att erkänna det betydelsefulla i ett nationellt ethos, alltså de partikulära värderingar, traditioner, framtidsvisioner och känslan av delad identitet som måste finnas i en given nation. Låt mig påminna om att en "nation" är en gemenskap investerad i en stat. På detta sätt kan man säga att nationalism skiljer sig från ett nationellt ethos på samma vis som moralism skiljer sig från moral. I utkastet beskriver (sd) sig enligt Ekström som national-socialkonservativt. Min spontana reaktion är; national - ja, social - ja, konservativt - inte alls. Det finns ingenting i konservatismen - framför allt inte i den deltagande konservatism jag själv förespråkar - som motiverar en så statisk uppfattning om nationen och vad som krävs för medlemskap i den gemenskap som kallas nation. Jag skulle snarare kalla dagens (sd) för national-socialdemokratiskt.

SDS